Jute är en textilfiber som kommer från en hög planta som odlas främst i Indien och Bangladesh. Jutet kom med järnvägen till Jonsered i form av stora balar. Jutebalarna togs in på byggnadens bottenvåning, packades upp och de långa jutefibrerna matades successivt in i en rad olika maskiner för att formas till långa smala fiberband. De tunna banden spolades upp på bobiner och på andra våningen tvinnades de tunna banden av jutefibrer ihop till garn. Jutegarnet användes sedan på juteväveriet för att tillverka olika kvaliteter av säckväv. Se video om jutespinning här.
Det låg en speciell lukt över jutespinneriet som gjorde att arbetet var mindre populärt bland spinnerskorna vid tiden för förra sekelskiftet. Sannolikt kom denna lukt från spinnoljan som användes för att förhindra att jutefibrerna gick av vid spinningen. Vid all spinning används olja men vanligtvis består denna av mineraloljor. Vid de många jutefabrikerna i Dundee, Skottland användes däremot valolja vid spinningen. Troligen användes detta även på fabriken i Jonsered och det kan förklara den avskräckande lukten.
I slutet av 1800-talet var Dundee i Skottland den stora jutestaden med både spinnerier och väverier. När Jonsereds fabriker skulle starta upp jutefabriken tog man hit skotska arbetare för att montera och trimma in maskinerna. På sin fritid spelade de skotska arbetarna fotboll. En sport som unga män i Jonsered inte var sena att plocka upp och fotboll har sedan dess varit en viktig del av samhället i Jonsered.
Liksom på fabrikens övriga spinnerier var det främst kvinnor som stod vid maskinerna. De män som jobbade med jute, skötte främst häcklingen och kardningen. Det var tungt att packa upp balarna och mata in de långa i fibrerna i maskinerna. Precis som på övriga textilavdelningar arbetade även barn från 12 års ålder här. Men genom förbättrad arbetstidslagstiftning hade arbetstiden för barn under 14 år i slutet av 1800-talet minskat till sex timmar om dagen. De vuxna arbetade 10 timmar om dagen fram till 1919 då 8-timmarsdagen infördes. På lördagar var arbetsdagen något kortare. Lönen för spinnerskorna var år 1900 endast 55% av lönerna som männen hade på den mekaniska verkstaden. Även männens löner låg lägre på jutefabriken än på verkstaden men var högre än för kvinnorna på spinneriet.
Även på jutespinneriet var arbetet bullrigt och dammigt. Luften i linnespinneriet var fylld av fiberdamm som gick ner i lungorna som kunde skadas. Det gällde att akta fingrarna när juten matades in i kardmaskinen och undvika drivremmarna löpte från taket ner till maskinerna.
Jutespinneriet är den vackraste av de fabriksbyggnader som finns kvar i Jonsered. Den byggdes i tegel från det egna tegelbruket. Det lilla tornet i hörnet av spinneriet var tidigare försedd med en liten kupol. Fönsterna är inramade av gult tegel, precis som bostäderna i samhället Jonsered. Byggnaden skulle inte bara funktionell utan även estetisk.
Belysningen i spinneriet bestod av elektriska lampor – en nymodighet. Elen producerades med hjälp av en generator som drevs av en ångmaskin. Maskinerna i spinneriet drevs inte av vattenkraft – byggnaden låg för långt från kanalen. Istället kom kraften från en ångmaskin på 200 hästkrafter. Denna drev, precis som fabrikens vattenhjul, roterande transmissionsaxlar som via hjul och remmar förde kraften fram till de enskilda maskinerna.
På 1950-talet lades juteproduktionen ner och lokalerna har efter det bland annat använts som monteringshall för de maskiner som tillverkades på verkstaden.
I juteväveriet vävdes säckväv av olika kvaliteter som användes inte bara till säckar utan för emballage och inom byggnadsindustrin. Klicka på bilden för att läsa mer.
