Brackegårdens två första våningar bestod av spisrum som var avsedda för familjer. På den översta våningen bodde ogifta arbetare – många i varje rum. Det var bara de två första våningarna som hade eldstad – rummen på vindsvåningen skulle värmas underifrån. Det fanns inte några trappor i huset, utan man kom upp till 2:a våningen via en trätrappa på utsidan – två lägenheter delade på en trappa. 3:e våningen hade en loftgång som gick utefter hela våningen och som man nådde via en trästege.
”R. växte upp i de primitiva bostäderna på Brackegården. Där fanns en lång bostadslänga. Också handelsboden och skolan var inhyst i denna. …Arbetarna bodde i första och andra våningen och delvis på vinden. Där fick man även ha sina kläder. Varje familj hade ett spisrum med ”skrank”. I skranket förvarade de ved. Om vintern när det var kallt fick de även ha hönsen där som annars spatserade ute på gården. Hönsen var aldrig inne i själva rummet. En hel del familjer hade höns. Mat kunde man inte förvara i skranket. Där var så ohyggligt med ohyra. Råttorna var en riktig plåga fast de hade katt….Avträde fanns vid nuvarande ångpannorna. Ett för karlar och ett för fruntimmer.” (Rika Herpel f. 1849 intervjuad av Mesterton på 1940-talet)
Ibland ser man namnet Stampen på huset, men I folkmun kallades bostaden Brackegården. Namnet kommer från barackgården – gården som träbaracken låg vid. Baracken hade ursprungligen uppförts som bostad för de arbetare som grävde kanalen och byggde fabriken. När produktionen startade på fabriken 1835, var det arbetarfamiljerna som fick flytta in i baracken. Några andra bostäder fanns inte då – Jonsereds samhälle började byggas först 30 år senare när familjen Gibson successivt köpt upp marken på andra sidan Säveån.
En journalist som besökte Jonsered 1861 skriver angående Brackegårdens annorlunda utseende: ”Man skulle kunna kalla detta byggnadssätt dufslagsstilen. Att ett hus af sådant slag ej kan vara synnerligen komfortabelt säger sig sjelft”
Det var svårt att hålla rummen rena och lössen florerade. Det var ont om förvaringsutrymmen i lägenheterna. Huset var dragigt och kallt. På gården fanns två avträden – ett för män och ett för kvinnor. Vatten fick släpas upp för trätrapporna på utsidan av huset oavsett väder. Ved ingick i lönen men den kom i osågad och ohuggen form, så söndagen fick ägnas åt vedhuggning. Arbetet på fabriken började klockan fem på morgonen och höll på till klockan åtta på kvällen med två timmars rast under dagen.
”Kl. 10 på kvällen skulle det vara släckt i alla spisar. Om det rök ur någon skorsten gick nattvakten och slog med sin långa värja på dörren tills han blev insläppt. Hade de då inte vatten till hands att släcka elden med fick de gå ner till ån och hämta. Senare anskaffades två arga hundar som bevaka fabriksområdet nattetid.” (Albertina Arvidsson intervjuad av Mesterton på 1940-talet)
Handelsboden drevs av fabrikens ägare, som köpte in varor från gårdar i närområdet. Utanför fabriken förekom även försäljning av livsmedel via bönder.
Det inrättades en skola för arbetarbarnen redan 1839, innan lagstiftningen om folkskolan kom 1842. Men det var trångt i skolan. Enligt tidningsartikeln från 1861 trängdes 80 fabriksbarn i skolsalen under ledning av en barsk lärarinna med udda bestraffningsmetoder. När arbetarbostäderna nedanför kyrkan stod klara på 1860-talet flyttades skolan till ett nybyggt tegelhus i anslutning till de nya bostäderna. Den skolbyggnaden fungerar än idag som skola och här har jonseredsbarn undervisats i snart 150 år.
Kesebacksstugan är en av Partille kommuns äldsta byggnader som byggts om flera gånger. Klicka på bilden för att läsa mer om Kesebacksstugans historia.
Nyegården byggdes på 1840-talet när det behövdes fler arbetarbostäder. Här finns nu ett bostadsmuseum i en av lägenheterna. Klicka på bilden för att läsa mer om Nyegården.
