I slutet av 1800-talet började det bli trångt på Fabriksholmen. Den nya jutefabriken hade tagit det sista tillgängliga utrymmet. Tillverkningen av träbearbetningsmaskiner gick allt bättre och den mekaniska verkstaden behövde utvidgas. Väveriet framställde både bomulls- och linneprodukter och behov fanns för ytterligare utrymme. Brandslangstillverkningen krävde mer lokaler.
Tillgången till kraft var flaskhalsen. Jutefabriken hade en ångmaskin men resten av fabriken drevs via vattenhjul. En utbyggnad av vattenhjulen undersöktes men lösningen blev istället den nya tekniken elektricitet. Kraftverket gav ett bra tillskott på energi. Ett nytt bomullsväveri kunde byggas och tas i bruk 1912 på andra sidan Säveån, tack vare elektriciteten. Kvarvarande ytor i fabrikskomplexet kunde användas effektivare och det fanns möjlighet att köpa in fler och effektivare maskiner. Och elektriciteten räckte även till ström och ljus i arbetarbostäderna även om det tog några år innan bostäderna fick el – först 1917 drogs elektricitet till samhället.
Bygget av kraftverket och den nya kanalen sysselsatte ett stort antal män i flera år. Många av vattenrallarna var ungkarlar som kom utifrån och som behövde någonstans att bo. I slutet av 1800-talet hade Jonsered snabbt ökat sin befolkning och det var ont om bostäder. Gifta familjer hade förtur till de lägenheter om ett rum och kök som fanns. Textilavdelningarnas många unga ogifta kvinnor bodde i spisrummen.
Vattenrallarna var anställda av Jonsereds Fabriker, som skulle stå för bostad. Följden blev att de hystes in hos de gifta familjerna, som inte kunde vägra att få främmande män i bostaden. Lägenheterna arbetarna bodde i, ägdes av fabriken och bostaden räknades som en löneförmån. Det finns många berättelser om dessa ovälkomna inneboende, eftersom det redan var trångt i lägenheterna. Och främmande karlar var inte något som arbetarhustrurna ville ha i hemmet.
Riksantikvarieämbetet kallar Jonsereds kraftverk ”landets elegantaste maskinhus av granit”. När kraftstationen byggdes 1900 skulle industribyggnader inte bara vara funktionella – de skulle även ha en vacker utsida.
Det var Göteborgsarkitekten Hans Hedlund som ritade kraftverket och ingenjör H.M.Molin som stod för tekniska lösningarna. Byggnaden står på pålar som går djupt ner i Säveåns lera. Enligt GP 14 september 1901 har 2200 träpålar av 10 meters längd används för att stabilisera den tunga byggnaden. Själva byggnadskroppen är av betong. Utsidan har sedan dekorerats med granit och fasadsten som ger byggnaden dess imponerande utseende.
Kraftverkets konstruktion var något nytt och under bygget lockade det till sig många beundrande besökare. Den tekniska lösningen med horisontell maskinuppställning fick flera uppföljare, när kraftverk byggdes runt om i Sverige i början av 1900-talet. När det stod klart, blev Jonsereds kraftverk ett av Sveriges största.1901 var Oscar II i Jonsered och invigde kanalen och kraftverket trots att det inte var klart att tas i bruk då.
Kraftverket skulle enligt ursprungsplanerna ha fem turbiner, men endast fyra har installerats. Det skulle kunna producera energi motsvarade 2800 hk vilket är det samma som 2000 kW. Det dröjde dock innan denna kapacitet uppnåddes, men även med lägre energiproduktion var el-kraftverket överlägset vattenhjulen och ångmaskinen tillsammans.
Kraftverket behövde mer vatten än det som flödet i den gamla kanlen kunde erbjuda. Därför behövdes en ny kanal. Klicka på bilden för att läsa mer.