Linet och hampan importerades främst från Balticum och från Ryssland. Det kom till Jonsered i form av skäktat lin/hampa hoppressat i stora balar. De första tjugo åren transporterades balarna med pråmar som drogs av män uppför Säveån. Den sista biten transporterades linet med häst och vagn. När järnvägen Göteborg-Jonsered öppnades 1856 kunde balarna transporteras till fabriken med tåg.
Lin och hampa utvinns från växternas stjälk – de fibrer man använder är stjälkens innersta kärna. För att komma åt den krävs en rad arbetsmoment – de första leden gjordes i de länder som odlade linet och hampan. Men när linet kom till Jonsered återstod fortfarande flera moment. Balarna skulle öppnas och dras isär innan häcklingen kunde börja. Linbuntarna skulle även grovsorteras efter kvalitet.
Vid häcklingen drogs linet genom allt finare häcklor (nålar som står rakt upp från en bräda). De första momenten gjordes i huvudsak för hand men de efterföljande momenten var maskinella. Genom häcklingen kunde de längre linfibrerna skiljas från de kortare fiberknippena, häckeltowet. Häckeltowet är tovigt medan långfibern i de långa tågorna ligger parallellt i långa buntar (lintåg), en förutsättning för att fibrerna ska kunna spinnas till starkt garn. Även towet kunde spinnas till garn fast av sämre kvalitet (häckelblånor). Hampafibern häcklades på samma sätt. När linet/hampan var häcklad gick det vidare till kard- och sträckmaskiner innan det var färdigt att spinnas. Se film från häckleriet i Jonsered omkring 1950 nedan.
Häcklare var helt ett manligt yrke. Arbetet i häckleriet var tungt, smutsigt och mycket dammigt med växtrester som avlägsnades och fyllde luften. Lungproblem som byssinos var vanligt bland häcklare. Eftersom arbetet i häckleriet skapade så mycket smutsigt damm, låg det i en särskild lokal i fabriken skiljt från spinneriet där arbetet var renare.
Innan ett föremål kan gjutas måste en gjutform göras. Modellsnickaren var yrkesmän som gjorde en modell i trä i naturlig storlek utifrån konstruktörens ritning och runt denna packades gjutsand hårt i en gjutform. Modellen kunde sedan avlägsnas och i tomrummet i sanden hälldes smält järn. Modellen kunde återanvändas och sparades i förrådet i detta hus.
Stora delar av de maskiner som tillverkades på fabriken var gjutna. Vissa maskiner som hyvlar hade dessutom på 1800-talet en trästomme som också tillverkades på snickeriet.
Ett nytt snickeri byggdes 1904 i andra ändan av fabriksholmen och Häcklan blev förråd för gjutformar tills gjuteriet flyttade till Falkenberg. Då återanvändes byggnaden som reparationsverkstad – en viktig funktion med tanke all verksamhet och olika typer av maskiner som var igång inom fabriksområdet.
Linneväveriet startade redan 1835 och utvidgades successivt till allt större lokaler, fler vävstolar och fler väverskor. Klicka på bilden för att läsa mer.
Linnespinneriet var den del av fabriken som var helt mekaniserad när fabriken startade 1835. Klicka på bilden för att läsa mer.
